This is the last time.

Det är inte förrän man kan säga "det där var sista gången jag åt middag i vita huset", eller "detta är sista gången jag ser solen gå upp över Mooloolaba", det blir verkligt att det är dags att lämna den här platsen. När jag kom hit till Sunshine Coast i slutet av januari visste jag inte vad som låg framför. Jag tänkte väll mest att det skulle bli skönt att spendera tid i ett hus igen, med hemlagad mat, bekvämligheten med ett vardagsrum och närhet till stranden. Inte trodde jag att jag skulle få förvandlas inifrån och ut, få en familj och vänner för livet,  och framförallt hitta min identitet i Gud. Att testa på Mission Building har varit det bästa beslutet jag någonsin gjort, och verkligen vad  jag behövde för att få ett annat perspektiv på saker. Önskar att alla får uppleva det jag har gjort!

Som sagt, imorgon är det dags att flytta min stora ryggsäck ner mot Sydney, för att på fredag flyga tillsammans med Emilia till Singapore. Det känns så sjukt overkligt att det faktiskt redan är april, och mindre än en månad kvar tills vi står på svensk mark. Tror ingen av oss kunde föreställa de saker vi fått vara med om när i började resa i augusti förra året. Att vi skulle få träffa två skulptörer i deras studio på Venice Beach. Att vi skulle få cykla upp för de brantaste backarna i San Francisco. Att vi skulle bada i naturliga varmvattenskällor mitt i en park. Att vi skulle krama en uppstoppad björn mitt i natten. Att vi skulle  spela in en skräckfilm på en pub, utklädda till arobicsinstruktörer. Att vi varje gång fick ha på oss nytvättade kläder blev överlyckliga. Att vi skulle få dyka med havssköldpaddor. Att jag skulle få jobb som cykeltaxi. Det har hänt så mycket konstiga och roliga saker, och många minnen kommer man förmodligen bära med sig hela livet.

Imorgon ska jag säga hejdå till alla mina fina syskon här på basen,  men innan dess ska vi njuta av idag. Det blir middag med alla på basen, en underbar lovsångskväll och sen hörde jag någon viska om nattdopp i havet!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

It's not until you can say "that was the last time I ate dinner in the White House" or "this is the last time I see the sun rise over Mooloolaba" it becomes real that it's time to leave this place. When I came to the Sunshine Coast in late January I did not know what lay ahead. I mostly thought it would be nice to spend time in a house again, with homemade food, the convenience of a living room and the short distance to the beach. I did not expect that I'd get turned inside out, get a family and friends for life, and above all, find my identity in Christ. Being a Mission Building has been the best decision I ever made, and what I truly needed to get a different perspective on things. Wish everyone could experience what I have! 

That said, tomorrow it's time to move my big backpack down to Sydney, to fly on Friday along with Emilia to Singapore. It feels so surreal that it's actually already April and less than a month left until we stand on Swedish ground. I don't think either of us could imagine the things we've been through when the journey began in August last year. That we would meet two sculptors in their studio in Venice Beach. That we would ride up the steepest hills of San Francisco. That we would bathe in natural hot springs in the middle of a park. That we'd hug a stuffed bear in the middle of the night. That we would shoot a horror movie in a pub, dressed as aerobics instructors . That we each time got to wear freshly washed clothes were overjoyed. That we would get to dive with sea turtles. That I would get a job as a bicycle taxi. So very strange and funny things have happened, and we will probably carry many of the memories forever.

Tomorrow I say goodbye to all my beautiful brothers and sisters here, but before that we'll enjoy today. There will be dinner with everyone at the base, a wonderful worship night and then I heard someone whisper something about a night dip in the sea!

Great Barrier Reef, Aus

Hobbiton, Nz

Grand Canyon, Usa

Universal Studios, Usa

Cathedral Cove, Nz

Seal colony, Nz

Magnetic Island, Aus

Whitsunday Islands, Aus

Bubble of paradise.

Kära värld vad tiden passerar på fort här i min paradisbubbla på andra sidan jordklotet. Nu är det inte långt kvar på detta kapitlet av mitt liv, och det kommer väll med en hel del blandade känslor. Det blir sjukt jobbigt att behöva säga hejdå till min underbara ywam-familj, spännande att få upptäcka två nya länder, jätteroligt att äntligen få krama om mina nära och kära hemma och skrämmande att påbörja ett nytt  äventyr på hemmaplan. Det känns ändå rätt lugnt då jag vet att HERREN kommer följa med mig överallt och är taggad på att visa mig ännu mer ballt som livet har att erbjuda.

Den senaste veckan har jag haft finbesök av Emilia, som annars har befunnit sig i Brisbane den tid jag har varit här. Väderprognosen hade sagt regnoväder hela veckan, så vi  var förberedda på en vecka med massor av film, tända ljus och en kopp te eller två. Istället blev vi positivt överraskade och välsignade med strålande solsken varenda dag! Därav blev det massor utav poolhäng, brända kroppar och såklart skratt. Vi hade bland annat en poolvolleyboll-turnering mot DTS, grillkväll som pojkarna anordnade, en cykeldag till utsiktsplats och havet och många härliga kvällar med kakor och film. Vi lyckades till och med sitta ner och planera lite boende och platser vi ska besöka under våra tre veckor i Asien. Det är en oerhörd framgång med tanke på hur värdelös jag är på planering. Nästa steg är att börja packa väskan och ordna med flyg till Sydney, men det finns en tid för det om några dagar tror jag. Just nu vill jag bara njuta av mitt 36 grader varma paradis och ta en dag i taget.

För ett par veckor sen fick jag en andaktsbok som  heter "Jesus Calling" som är skriven som små dagliga samtal från Gud. En av texterna var så bra så jag tänkte jag kunde avsluta med att dela med mig lite av den.

"Att vänta på Mig innebär att rikta din uppmärksamhet till Mig med hoppfull förväntan på vad Jag kommer göra. Det medför att lita på Mig med hela din existens istället för att försöka fundera ut saker på egen hand. Att vänta på Min ledning är hur jag designade dig till att leva: hela dagen, varje dag."

____________________________________________________________________________________________

Oh dear, the time pass so fast in my bubble of paradise, on the other side of the planet. It won't be long until this chapter of my life is over, and I have a lot of mixed feelings about that. It's going to be so hard saying goodbye to my amazing YWAM family, exciting to discover two more countries, so much fun to finally embrace my loved ones again and terrifying to start a new adventure at home. I'm still at peace with the knowledge that the Lord will tag along everywhere and is so stoked on revealing more of the cool things life has to offer.

The last week I've privileged to have my friend Emilia visiting, who's been living in Brisbane since I got here. The weather forecast said there would be rainstorms the whole week, so we were prepared for a lot of movies, candles and a cup of tea or two. Instead we were pleasantly surprised and blessed with only sunshine. Therefore there were a lot of pool time, sunburnt bodies and of course laughter. We had, among other stuff, a PVB tournament, BBQ night that our amazing boys arranged,  time to take the bikes to a beautiful view point and the beach and many great nights with cookies and movies. We even managed to book some hostels and look up places we would want to go to during our 3 weeks stay in Asia. That is a great success, knowing how unbelievably bad I'm at planning. The next step will be to pack my backpack and book a flight to Sydner, but I have a feeling the time for that is in a few days. Right now I just want to enjoy my 36 degree paradise, one day at a time.

A few weeks ago I got a devotion called "Jesus Calling" from a wonderful friend , with short messages from God. One of them are so good so I thought I could finish of by sharing a part of it. 

"Waiting on Me means directing your attention to Me in hopeful anticipation of what I will do. It entails trusting Me with every fiber of your being instead of trying to figure things out yourself. Waiting on Me is the way I designed you to live: all day, every day."

Kawana Beach

A soldier for the King.

...du borde kanske tappa några kilo...

.. du kan ju ingenting..

Ibland lyssnar vi på så otroligt dumma tankar vi har. När man börjar lyssna på lögner om sig själv är det lätt att känna sig värdelös, knäckt eller bara sjukt ledsen. Denna veckans läxa för mig har haft med detta att göra.

När jag var liten brukade mamma samla mig och mina syskon innan vi gick till skolan för att be en snabbis och sätta på oss en osynlig vapenrustning. Ett bälte så att vi inte skulle ljuga, en pansar som håller själen ren, skor så vi gick dit Gud ville att vi skulle gå, ett andligt svärd att försvara sig mot ont och en hjälm som skyddar mot onda tankar och förvirring. Ärligt talat så tänkte jag kanske inte så mycket på det just då, men det finns en otrolig kraft i var och en av dessa vapen.

Jag har läst om den här rustningen många gånger sen jag var liten, men inte förrän nu har jag äntligen förstått innebörden med den. Om vi inte klär på oss sanningens bälte är det så lätt att överdriva berättelser tills de helt plötsligt inte ens är lite sanna längre. Utan rättfärdighetens pansar kan man tappa modet att säga ifrån det som inte är rätt. Om vi inte har villighetens skor kommer vi förmodligen inte åka till solskenskusten i Australien för att jobba på en bibelskola i tre månader. Utan andens svärd kan vi inte använda Guds ord för att skydda oss mot lögnen. Utan frälsningens hjälm finns inget som skyddar oss från tankar som kan förvirra vår tro.

Det bästa av allt är att detta är en rustning som inte väger något eller tar någon plats. Den finns där om man bara ber om den. Så himla bra grej!

...du borde kanske tappa några kilo...

i HANS ögon är jag en perfekt skapelse

.. du kan ju ingenting..

allt förmår jag genom HONOM som ger mig kraft
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

...maybe you should lose a couple of pounds...

.. you cant do anything..

 Sometimes we listen to really stupid thoughts that we have. When you start to listen to lies about yourself it is so easy to feel worthless and sad. This weeks lesson from God has been about this matter.

When I was a kid my mom used to gather me, my sister and brother for prayer before school, and dress us in an invisible armor. A belt so we wouldn’t lie, a breastplate to keep our souls clean, shoes so we would go where God wanted us to go, a sword of the spirit to protect us from evil and a helmet to protect our thoughts from lies and confusion. To be honest I didn’t really think much about these things before, but there is incredible power in each and everyone of these weapons!

I’ve read about The Armor of God many times growing up, but not until now has it made any sense. If with the belt of truth isn’t buckled around your waist its easy to exaggerate stories until they have no truth left, and without the breastplate of righteousness in place to may lose the courage to say no to what is wrong. Without your feet fitted with the readiness you might never go to the Sunny coast and serve the Lord for three months. If we dont wear the helmet of salvation, there is no protection from bad thoughts that might confuse our faith, and without the sword of the Spirit, Gods words cant protect from the enemies lies.

The best part is that this armor is not heavy at all, and wont take up any space whatsoever. It is there if we just pray. That is so freaking awesome!

...maybe you should lose a couple of pounds...

I thank you Lord, for Im wonderfully made

.. you cant do anything..

I can do all things through him who strenghtens me

 

 

Detta är mitt liv.

Det känns som jag oftast börjar mina inlägg med "dagarna rullar på som vanligt här i Australien", men det är väll egentligen lite så det ligger till. Dagarna varierar mellan att bestå av matförberedelser, regn, bokläsning (i mängder) och solsken. Det är tårar och det är skratt. Det är kramar och det är irriterade blickar. Det är livet. Ofta glömmer jag bort att jag faktiskt bara lever mitt helt vanliga liv fast på andra sidan jorden. Att mitt liv just nu är att bo i ett villakvarter i Mountain Creek med 10 fantastiska tjejer, laga mat och baka åt en skola med hungriga elever och njuta av tropisk värme. Däremot ser ju livet lite annorlunda ut nu än det kanske hade gjort om jag aldrig kommit iväg på den här resan.

Alla upplevelser jag varit med om fram tills idag har varit en del i att forma den personen som jag är, och de saker jag kommer vara med om imorgon, nästa år och i framtiden kommer fortsätta forma mig. Därför är jag så sjukt tacksam för just den här tiden. De här sju månaderna har lärt mig oerhört mycket om vem jag faktiskt är. Min fenomenala vän Emilia Hallberg har hjälpt mig att inse att jag har lite svårt för att planera, och ibland nästan ännu svårare för att vara spontan. Att jag kan vara oerhört irriterande när jag påpekar småsaker, och att jag faktiskt är ganska dålig på att lära känna nya människor. Jag har också lärt mig att uppskatta mammas hemlagade mat(!), att jag är rätt okej på att ge tröstande kramar och komma med katastrofalt konstiga uppmuntringar. 

Att få en annan vinkel och ett nytt perspektiv har varit väldigt nyttigt, och något jag tror att alla människor upplever på olika sätt. Det kanske är att byta klass, flytta hemifrån, gifta sig eller resa  över världshaven. Saker som är en naturlig del av livet, men så sjukt viktiga. Nu är det inte mer än 10 veckor kvar tills jag planerar att komma hem igen, och varje dag så länge jag lever vill jag fortsätta att lära mig saker om livet! 

Att jag har massor av djupa, halvkloka tankar som snurrar i huvudet är något nytt jag också lärt mig. Att få ner de som ord i ett blogginlägg är något jag försöker lära mig.

När poletten trillar ner.

Senaste veckan har jag varit trött, eller det är en underdrift för jag har varit helt slut. Det kanske dels beror på att jag dricker för dåligt i värmen, men mest som jag förstår beror det på att jag har massor av ensamtid. Vet inte ifall det är bara jag, men när jag är ensam för länge så kan jag helt plötsligt börja tänka på den där gången jag sa det där till någon, eller gjorde det där som jag verkligen inte borde ha gjort. Minnen som bär med sig skuld, ilska, tårar och ibland också skratt. Det blir liksom som att känna alla känslor - samtidigt. Att känna saker som man försökt glömma, eller glömt bort att man hade känt, är utmattande, mina vänner.

Men, tack och lov, kom jag över en himla bra text. Den handlar om att bli skapad på nytt. Att man kan lämna allt det som har varit, allt man skäms för, allt man är arg på sig själv för, bakom sig och börja om på nytt. Det betyder absolut inte att försöka sopa saker under mattan, utan att faktiskt kunna få ett annat perspektiv på det som hänt och kunna gå vidare från det, och oftast även starkare än innan.

Tänk vad självklart saker kan bli, när man sitter på en strand, lyssnar på havsvågorna som slår mot klipporna och poletten till slut trillar ner. Då är det bara till att luta sig tillbaka, känna sanden mellan tårna och njuta av stunden som är just nu.

"Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit."

You don't get if you don't ask.

Senaste veckan här i Australien har kommit med så otroligt mycket kärlek, glädje, tacksamhet och kul att jag inte vet vart jag ska ta vägen ungefär!

Att åka iväg till Rainbow Beach med hela gänget var behövligt och supernice. Visserligen stod jag mest i köket, men jag älskade varje stund av det! Jag älskar att kunna vara till hjälp för 30 elever som ger ett år av sina liv för att lära sig bibeln utan och innan. Jag älskar att kunna hjälpa Tiffany som är mamma till två små vildar och jobbar så hårt att jag förundras över hur hon orkar med allt. Jag älskar att kunna ge av det lilla jag har och se hur det kan glädja så många andra.
Vi hade tre sköna dagar med sol, bad, beachvolley, underbart god mat och härligt häng. Nu är vi tillbaka i Mountain Creek, och att kunna lägga sig i sin egen säng och ärligt kunna säga "home, sweet home" är en obeskrivligt rogivande känsla. För det är något jag verkligen har fått här på solskenskusten - en plats att kalla hem.

Något man snabbt lär sig på YWAM är att inte oroa sig över saker som man själv inte har makt över. Som att hitta ett jobb, få ihop pengar till att kunna fullfölja sin planerade resa, känna sig som en i gänget, och ett syfte med varför man är där man är. Istället uppmuntras man till att bara fråga om svar hos Gud. Helt plötsligt har man ett transportmedel till den där superfina restaurangen 12 km bort, modet och tilliten att fråga sin fantastiska församling hemma om hjälp, en vän som gör allt för att trösta, uppmuntra och få med mig på alla möjliga grejer och dagliga kommentarer så som "Emma, vi vet inte hur vi hade klarat detta utan dig" och "Tack för allt du gör". På dagens lektion lärde de sig om att man inte får om man inte frågar, men när vi ber så ska vi få - och det i överflöd.

Jag är så sjukt taggad på vad den här veckan kommer bjuda på för spännande grejer. För något jag har märkt är att ett liv där Gud finns med är aldrig stilla eller tråkigt! 
-   -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  - 
This week in the land of Oz have been so full of love, joy, greatfulness and fun that I thought I might burst!

Going away with the whole crew to Rainbow Beach was truly needed and really nice. Although I spent a lot of the time in the kitchen I loved every minute of it! I love that I can serve the students that put this year aside to get to know His word better. I love beeing to help for Tiff that already has chores with her kids and YWAM up to her ears. I love the fact that the small things I do can be a blessing for others.
We had three sweet, sunny days with swimming, volleyball, incredibly good food and fine socializing. (That's probably not at all what it's called) Now we're back in Mountain Creek, and being able to lay down in your own bed and honestly say "home, sweet home" is a indescribably peaceful feeling. Because that is something Sunshine Coast really have provided - a place I truly can call home.

Something you learn fast at YWAM is to not worry about stuff that is out of your power. Like finding a job, collect enough money to finish your trip, feel like you belong and have a purpose being where you are. Instead you are just encouraged to ask for answers from The Lord. All of a sudden there is a scooter for you to use to that fancy restaurant, the courage and confindence to ask your church back home for support, that friend that would do anything to comfort, hearten and make sure you are included, and daily comments such as "Thank you for all that you do". In today's lecture they learnt about that you won't get if you do not ask, but if you pray you shall recieve - and in abundant.

I am so excited for what this week will bring. If there is something I have noticed it is that a life where God is present will never be silent or boring.

Februarisommar.

Dagarna rullar på snabbt när man njuter av vackert väder, galna poolvolleyboll-matcher, trevligt sällskap och en rätt ball Gud.

Egentligen har inte så värst mycket hänt sen sist jag skrev. Det står ganska still på jobbfronten, jag bakar himla mycket och lär mig massor av nytt varje dag.

Den kommande helgen ska vi alla åka på en liten semester till Rainbow Beach. Det kunde inte komma mer lägligt då alla killar och tjejer börjar bli trötta på sina veckor med 60 timmars intensivt plugg. Att se dem läsa och studera hela dagarna gör mig oerhört sugen på att göra skolan själv. Det låter kanske motsägande, men den möjligheten de har att få lära sig mer om tron och gräva djupare i Ordet tycker jag är fantastisk.

Jag skulle faktiskt kunna berätta om en grej som hände igår. Den nya gruppen med DTS (lärljungaskolan) kom hit och vi hade en spännande morgon tillsammans. För att bryta isen fick alla representera sitt land genom att demonstrera sin nationalsport med charader. Jag, som visst är den enda svensken på basen, ställde mig och började skjuta luftpuckar med min fantasi hockeyklubba. Alla började förstås skratta när chefen berättade att Sveriges nationalsport är kajakpaddling. Något generad fick jag tyst sätta mig ner, helt i onödan upptäckte jag precis nu! Var tvungen att kolla om det verkligen stämde, och våra nationalsporter är bland annat längskidåkning, hockey och fotboll. Ja, det var kanske egentligen helt onödig fakta.

Hoppas alla verkligen njuter utav februari - vare sig det är i minusgrader eller i sommarväder!

Att ha hjärtat på två platser.

Nu har det gått ytterligare någon vecka här på solskenskusten, och jag njuter maximalt. Veckorna är väldigt lugna och ser ganska lika ut. Jag följer med till lektionerna måndagar, onsdagar och fredagar där jag fixar lite förmiddagsfika. Alla dagar förbereder jag luncherna, och på helgerna är jag helt ledig att göra vad jag vill.

Förra veckan försökte jag verkligen ta tag i det här med att fixa jobb, men efter flera dagar utan framgång började det kännas tungt. (Ja, så kort tålamod har jag) Istället för att gå runt till restauranger och caféer bestämde jag mig för att lägga upp en annons på gumtree, Australiens motsvarighet till blocket skulle man kunna säga. Efter bara en dag hade jag fått två jobbförfrågningar. Den ena var som underhållare på en vuxen telefonlinje, vilket inte var speciellt svårt att tacka nej till, och den andra var som servitris på en otroligt fin finrestaurang. I lördags hade jag ett skift för att testa på hur det gick, och redan i söndags fick jag jobba mitt första lunchpass. Stället är supermysigt och trevligare personal får man leta efter! Att det ligger vid slutet av en vandringsled genom en regnskog gör det ännu mer fantastiskt. Jag gillar det verkligen, enda felet är att det ligger 12 km från där jag bor, och jag har bara mina ben som transportmedel. Visserligen har jag oerhört generösa vänner som låter mig låna cykel och moped då det går, men när jag inte blir lovad långa pass känns det som en ovärd resa att ta sig dit och sen hem. Jag jobbar fortfarande kvar, men letandet efter något närmare får fortsätta!

Den sista veckan har kommit med mycket blandande känslor. Jag har haft så roliga dagar här med underbara människor, men nätterna är fulla av drömmar med återseendet av alla hemifrån. Att få krama lillebror, boxas lite med pappa, dricka te eller dansa zumba med mamma.. Snacka tjejstrunt med mina brudar.. Allt det där som man egentligen bara tar för givet ibland. Istället för att tänka för mycket på det försöker jag inse vilken oerhörd möjlighet jag haft, och har, att ha fått se så mycket platser och träffat härliga vänner. (Och så skypar jag en del med min bästa syster som alltid vet hur hon ska göra mig glad) Och det sjuka är att det idag bara är 100 dagar tills jag åker hem! Nedräkningen kan börja, och under tiden ska jag ta vara på varenda liten stund :)

Vattenfall på väg till jobbet

Restaurang Harry's

Världens finaste lillebror

Min älskade familj. Jag saknar er!

Att hitta en familj på andra sidan jorden.

Man skulle nog kunna sammanfatta min första vecka här på YWAM med två enkla ord: Helt Fantastisk!

I måndags hämtades jag upp på flygplatsen av Bindi (en kvinna som jobbar med YWAM och som jag kommer umgås en hel del med), och blev sen överraskad av ett varmt mottagande med mängder av kramar och uppmuntrande ord av alla tjejer och killar som går på bibelskolan. Att höra hur efterlängtad jag varit gjorde mig alldeles varm och gav mig känslan att det förmodligen inte bara var av en slump som jag hamnade just här, just nu.

Min första vecka har mest bestått av att lära mig alla elevernas namn, alla rutiner som jag ska hjälpa till med, komma i ordning på mitt alldeles egna rum(!!) och söka jobb. Det har varit dagar med mycket känslor och tankar, många samtal med mina nya vänner som är nyfikna om vem jag är och min story, och massa matlagning.

Basen här på Sunshine Coast's SBS (som står för School of Biblical Studies) är lite annorlunda jämfört med de flesta andra. Vi bor inte på ett campus, utan i ett villakvarter precis vid floden i tre olika hus. Vi har tjejhuset (där jag bor), grabbarnas lya (med den största poolen där vi de flesta dagar spelar poolvolleyboll) och "The White House" (där vi äter lunch och middag tillsammans). Lektionerna har de i en sal de hyr i en kyrka, 10 minuter bort.

En av mina huvudsysslor är att följa med till lektionerna tre dagar i veckan för att hjälpa till att förberedda det världsfenomenala påhittet förmiddagste. Det brukar bestå av massa frukt, grönt, kex, dipp och kakor de dagar någon fyller år, vilket verkar vara ungefär hela tiden. Sen hjälper jag till med att laga lunch alla dagar och gör storhandlingen en gång i veckan. Ganska simpla grejer, men det märks att all hjälp verkligen uppskattas. Mellan mina uppgifter brukar jag sitta med på deras lektioner, delta i lovsångsträffarna och andra aktiviteter. För det mesta pluggar brudarna i huset mest hela dagarna, vilket ger mig en hel del ensamtid. Jag har även börjat leta efter jobb och har fått mycket positiv respons, men väntar fortfarande på svar. Förhoppningsvis vet jag mer i slutet av veckan.

Två andra roliga grejer jag gjort denna veckan vara att åka skridskor(!) i en sal som vanligtvis är till för rullskridskor och testa på att surfa! Jag har lovat mig själv att åtminstone kunna stå på en bräda innan jag lämnar Aussie, men det är svårare än det ser ut. Jag nöjde mig med att paddla med ett par riktigt fina vågor och nästan dränkas av starka strömmar. Nästa gång är målet att kunna sitta på brädan utan att välta. Önska mig lycka till!

Allting blir inte alltid som man själv tänkt

Det är söndag här i idag mulna Melbourne, och så uppskattat efter en brutal vecka med 40-50 gradig värmebölja hela veckan. Ingenting blev väll som planerat här nere, men ändå känns det som om livet har löst sig på bästa sätt. Ska försöka ta allt från början.

Jag och Jonatan kom hit i torsdags förra veckan, och Emilia och Jakob gjorde oss sen sällskap på fredagen. Eftersom vi var inställda på att vara upptagna med att cykla runt hela dagarna bestämde sig jag och Jonatan att åka på en dagsutflykt längs med den kända ”Great Ocean Road”, som namnet avslöjar är en väg längs med Australiens sydkust. Där fick vi se makalösa landskap, koalor ute i det vilda, äta middag på stranden (vi åt friterad haj!) och sen även en något molnig solnedgång över de Tolv Apostlarna, som är fantastiska klippor ute i vattnet.

Trots allt det fantastiska vi fick se var det lite svårt att njuta på grund av att min chef hade ringt på morgonen och sagt att det blivit lite strul med jobbet. Jag fick veta att han inte hade ordnat något handelstillstånd, och att vi kunde få tunga böter ifall vi valde att cykla ändå. Lite smått irriterad får jag väl lov att säga att vi blev, då vi har förberett oss för detta i flera månader och från början var enda anledningen till att vi åkte till Melbourne överhuvudtaget. Visserligen hade han också fått olika svar när han ringt och kollat med staten, men man kan ju känna att ifall man tänkt dubbelkolla så gör man inte det två dagar innan när man lagt ner mängder av pengar, personers tid och planering på något sånt här. Hur som helst, vi fick hoppas på det bästa och följde med och cyklade en dag i alla fall. Ingen av oss som jobbade var speciellt nöjda med situationen och jag valde att säga det till chefen, vilket ledde till att jag inte blev frågad att jobba fler gånger.

Vi bestämde oss för att stanna kvar tills torsdag (då Jonatan skulle åka hem till Sverige igen) och njöt av värmeböljan på bästa sätt, vid havet, och fick riktigt fina dagar, och lite fin färg på huden. Efter att vi sagt hejdå till den fjärde musketören i vårt goa gäng bestämde vi oss för att stanna veckan ut medan vi försökte få ordning på våra tankar om den resterande tiden här i Australien.

Är lite osäker på ifall jag berättat om mina planer för våren, men jag ska i alla fall jobba för YWAM, Youth With A Mission, som Mission Builder i en liten stad på Sunshine Coast som heter Maroochydore. YWAM, eller UMU, är en kristen organisation som har stationer och arbeten över hela världen. Planen var att jag skulle åka dit i början av februari efter att ha jobbat här och rest runt till några fler platser i landet, men på grund av omständigheterna ringde jag pastorfrun som överlyckligt svarade att de väldigt gärna ville att jag kom till dem direkt, eftersom några av de som tidigare skulle hjälpt till hade fått förhinder och behövt åka hem. Så redan imorgon börjar mitt äventyr med YWAM, där jag även ska försöka hitta ett litet jobb vid sidan av också. Är övertygad om att det kommer bli en livsändrande upplevelse som jag kommer bära med mig länge, men det känns också lite tungt. Imorgon ska jag även lämna mitt världsfenomenala resesällskap i sin pojkväns händer efter att ha spenderat varenda dag tillsammans de sista 162 dagarna. Emilia och jag har verkligen växt tillsammans den här hösten, och jag vet att vi båda har lärt oss mycket om oss själva och om varandra. Är så tacksam att det var henne jag gjorde denna resa med, och för att hon är just den hon är. Jag vet att när vi möts upp igen i april kommer vi få ett fantastiskt avslut, i Australien, Singapore och Malaysia, på en redan helt galet bra resa. Till dess önskar jag dig allt gott, Millan!

Det är ju faktiskt lite kul när livet inte alltid blir som man tänkt, och ändå löser sig på ett så bra sätt. Nu blir det helt enkelt bara till att packa om väskan och förbereda mig på nya äventyr.