Campinglivet i landet down under.

Äntligen har jag hittat lite tid för att uppdatera om vår resa igen. Efter två intensiva veckor med äventyrliga upptäckter har vi nu lugnat ner tempot och unnat oss några härliga dagar på stranden i supermysiga Noosa, som ligger på Sunshine Coast.

Fraser Island var helt fantastiskt och vi hade oerhört tur med vädret. Innan vi gav oss iväg mot ön blev vi informerade om vad vi faktiskt hade bokat. Vi skulle under tre dagar köra fyrhjulsdrivna jeepar längs med stranden, campa i sanddynorna bland vilda djur (bland annat 6 av de 10 giftigaste ormarna) och se massor av vackra platser. Med detta sagt fick vi packa ihop det nödvändigaste i små väskor och sen gav vi oss av. Fraser Island är världens största sand-ö, och den var verkligen bara full av sand. Mil efter mil kunde vi köra längs med stranden och njuta av havet precis intill. Första dagen åkte vi till en av de största sjöarna, Lake Makenzie, där vi spenderade flera timmar med att bara bada och sola. Kvällen bestod sen av att hitta varsitt tält och laga middag tillsammans med våra grupper. Jag och Emilia hamnade med ett gäng galna danska grabbar och några tysta tyskar. God mat lyckades vi i alla fall få ihop. Natten var sen ännu en upplevelse. Vi hade blivit tillsagda att ta med oss sovsäckar, men något att sova på var visst en lyx vi skulle få klara oss utan. Vi gjorde så gott vi kunde med det vi hade och fick åtminstone varsin någorlunda skön kudde av våra tjocktröjor.  På grund av detta fick vi inte så mycket sömn, och att vilda dingos sprang omkring i lägret hjälpte inte till direkt. (De ser ut som vildhundar ungefär.) Dag två började med frukost i lägret innan vi gav oss iväg mot en bäck där vi fick ”duscha”, innan vi åkte vidare till Indian Headland. Uppe från en klippa kunde man om man hade tur se hajar och andra djur i havet nedanför, men vi skymtade bara en sköldpadda och stingrockor. Efter det fortsatte vi till Champange Pools, som fått sitt namn från bubblorna som bildas när havsvattnet slår emot klipporna och kommer in i poolerna. Senare på dagen åkte vi till ett strandat skeppsvrak innan vi tog oss tillbaka till lägret för att laga vår sista middag tillsammans. Så mycket intryck, och både jag och Millan fick pröva på att köra bil på första gången sen vi lämnade Sverige. Att det var med ratten på fel sida bilen och på lös sand gjorde det hela ännu mer spännande!

Sista dagen på ön, efter att vi packat ihop lägret, gick vi en vandring till ännu en sjö, som man var tvungen att gå genom först en skog och sen en sandöken för att komma fram till. Efter några timmar där var det dags att åka tillbaka till fastlandet, och Rainbow Beach, igen. På kvällen var vi alla trötta och la oss tidigt efter att ha tvättat upp lite kläder och ätit kebab nere vid havet.

Måndagen började inte så bra för vår del. Både jag och Emilia hade naivt lämnat tvätten ute över natten, och märkte när vi tog ner den att mycket hade blivit stulit. Även fast det var kläder och bikini som går att ersätta kändes det sjukt surt. Vi tog i alla fall med resterande packning (som visserligen kanske är lite för tung för oss) och tog morgonbussen vidare till Noosa. Där blev vi upphämtade av en buss som skulle ta oss ut till Gagaju Bush Camp, där vi bokat in en kanotcamping i tre dagar. Första intrycket var väldigt intressant. För att ta oss till campingen åkte vi igenom permanenta bostäder bestående av plåt och presenningar. Campingen i sig var inte alls speciellt dålig, utan hade ett superfint tv-rum, kök och toaletter, men våra sovsalar som kryllade av spindlar och en och annan mus var inte så speciellt tilltalande. Vi bestämde oss för att ta oss samman och åtminstone sova en natt och paddla en dag innan vi bestämde hur vi skulle göra resten av tiden. Natten var brutal i våra hängmatts-liknande sängar och paddlingen sög, då vi varken fick en guide eller karta med oss. Visst att naturen var vacker och att vi alla fick ett gott skratt när Emilia råkade ha sönder repgungan ner till floden, men det var inte tillräckligt för att få oss att vilja sova våra sista nätter där. Tack och lov var våra galna danska vänner från Fraser i Noosa och kunde hämta oss och erbjuda oss plats att sova i utbyte mot ett flak öl. Det var ett erbjudande vi inte kunde tacka nej till.

Så de sista dagarna har vi nu varit i Noosa, flyttat runt på lite olika hostel och sett både den underbart vackra stranden och den mysiga staden. I morgon är det dags för vår sista busstur ensamma, och den bär av mot Rockhampton, där vi på söndag äntligen ska få se några efterlängtade ansikten igen! Familjen Hallberg, som just nu befinner sig i Singapore, ska göra oss sällskap över jul och nyår, och även fast de inte är mina föräldrar ska det bli så kul att vi får ha lite familj här. Till dess räknar vi nu bara ner dagarna och ser fram emot nya äventyr som ligger framför.

Många kramar till er alla där hemma.

Full fart framåt!

Jisses. Det var alldeles nyss vi lämnade trygga Townsville, och ändå har vi redan hunnit med så mycket. Ska försöka få med så mycket detaljer som möjligt utan att få det för långdraget.

I fredags jobbade jag och Emilia vår sista dag. Känns väldigt roligt att man faktiskt gjort ett så pass bra intryck att man kommer bli saknad överallt. Millan cyklade sitt första pass också, och lyckades på ett märkligt sätt krocka in i EXAKT samma stolpe som jag. Vår chef tror det ligger någon slags svensk förbannelse över den!

I lördags, efter alldeles för få timmars sömn, checkade vi ut från Civic Guest House och tog färjan över till Magnetic Island. Första intrycket var verkligen bara: WOW! Så vacker natur som inte med ord kan beskrivas. Vi tog oss till vandrarhemmet, och lämnade vår packning i vår lilla bungalow, innan vi tog oss ner till havet där vi somnade gott på stranden. På kvällen tog vi sen bussen upp till en vandringsled där vi fått höra man kunde få se vilda koalor i träden. Vi gick många, svettiga kilometrar i uppförsbacke innan vi kom fram till forten där koalorna skulle bo. Vi kunde höra dem klart och tydligt (de låter ungefär som små grisar som grymtar) men tyvärr fick vi inte syn på någon. Något besvikna gick vi den långa vägen hemåt igen, men en fantastisk utsikt över solnedgången hann vi i alla fall se.

Dagen efter, när vi vilat ut oss ordentligt, bestämde vi oss för att hyra en vespa och åka runt på ön. Vi började med att åka och mata vallabyar som bodde bland klipporna, tog oss vidare till Horseshoe Bay och åt ett berg av pommes till lunch och till sist åkte vi till ett djurreservat där vi fick se ormar, ödlor, sköldpaddor, krokodiler, koalor, fåglar, grodor, spindlar och lite annat. En himla rolig dag som vi sen avslutade tillbaka i Townsville hemma hos vår chef, Anthony. Han bjöd på stek och lät oss sova i hans soffa, istället för på terminalen som hade varit vår plan från början.

I måndags tog vi den tidiga bussen ner till Airlie Beach, där vår båt till Whitsunday Islands skulle avgå från. Smidigt checkade vi in på resebyrån och fördrev våra timmar fram till avfärd med att gå runt på stan och äta glass. Alla passagerare samlades sen nere vi hamnen och vi träffade snabbt tre sköna brudar från Göteborg som vi sen umgicks med resten av resan. (Så nu är jag världsfenomenal på göteborgska!) Första dagen bestod mest av fördelning av sov-slafar, mat och segling till ännu en fantastisk solnedgång.

Dag två började med en brutal väckning av besättningen klockan 6.30. (pappa, jag ska aldrig mer klaga på din skönsjungande väckning!) Sen var dagen fullspäckad av aktiviteter. Vi snorklade, testade paddleboards, åkte till världens vitaste strand: Whitehaven Beach, åt god mat och njöt bara av allt det vackra vi fick se. På stranden tog vi även massor av roliga gruppbilder och ett och annat julkort á la Australien.

Tredje dagen bestod även den av snorkling, bad och att åka rutschkana från båten ner i havet. Vi kände oss lite som femåringar igen, men sjukt kul var det! Tyvärr var det sista dagen, och innan man knappt hunnit inse vad man fått vara med om var det dags att åka tillbaka mot land. Resten av dagen spenderas med shopping i Airlie och många timmars väntan innan vår nästa buss avgick

Nu befinner vi oss alltså i Rainbow Beach, efter 15 brutala timmar i en trång, varm buss med stenhårda säten. Här ska vi sova en natt innan vi ger oss ut på en äventyrscamping imorgon. Förhoppnings slutar det regna snart så vi inte flyter bort i tälten. Vi vet faktiskt inte riktigt vad vi har gett oss in på, men vi ser fram emot det med spänning.

Det börjar bli dags att packa väskan igen.

Efter lite mer än 6 veckor här i Townsville börjar det nu dra ihop sig för att åka vidare till nya destinationer. Det ska bli spännande att äntligen få se lite nytt igen, men samtidigt lite tråkigt att lämna det som man för en tid har kunnat kalla "hemma". Alla de saker vi har att se fram emot väger nog upp det ändå tror jag!

Sen sist jag skrev har vardagen rullat på i sin vanliga takt. Helgerna har bestått av mycket jobb, och vardagarna har spenderats i solen eller sängen efter städningen på vandrarhemmet är klar. Jag har varit på två riktigt utmanande predikningar som verkligen fått tankarna att snurra runt ämnena "relationer" och "andens gåvor". Inte alltid helt lätt att förstå sig på allt det där, men det är intressant och verkligen värt att tänka på.
Jag har även varit på min sista Lifegroup. Eftersom det var den sista även för de andra bestämde vi oss för att göra något riktigt kul, vilket innebar pizza, kakor och att sitta på toppen av Castle Hill till sent på natten. Himla mysigt att sjunga, skratta och bara prata om livet med nyfunna vänner, som det känns som jag känt mycket längre än bara några få veckor. Mindre kul att behöva säga hejdå och inse att jag förmodligen inte kommer träffa många av dem någonsin igen. Tack och lov för tekniken och sociala medier!

Lite andra saker i korthet som har hänt:

- Vi blev tackade av vår manager med ost-bricka för våran enastående insats på vandrarhemmet
- Fick gå till tandläkaren med Emilia som nog bör hålla sig borta från socker ett litet tag
- Jag gick till frisören för första gången på alldeles för många månader (ja, jag tycker absolut att man får vara glad över en sån liten sak också)
- Vi hade en glassfrossa och ett pannkakskalas i olika omgångar för att säga hejdå till några av dem i personalen som åkt vidare på sina resor.
- Äntligen har solen bestämt sig för att visa sig lite oftare, vilket har gett oss möjlighet att chilla nere vid stranden ett par dagar till. Oförskämt bra lyx i vardagen!

Igår (onsdag) bestämde sig jag och Millan oss för att åka iväg till det stora köpcentret, som vi pratat om att besöka sen vi kom hit. Vi tog en smidig buss och kom fram och strosade runt bland julpyntade affärer och caféer. Så länge man inte såg ut genom fönsterna, eller tänkte på det faktum att alla går runt i shorts och linne, så lyckades man faktiskt få en hel del julkänslor. Det blev ingen shopping för vår del, eftersom vi varken har råd eller plats i väskan för att fylla på våra garderober för tillfället. Istället provade vi bara kläder som vi önskade vi hade möjlighet att köpa. Nu när jag tänker efter låter det faktiskt både patetiskt och tragiskt, men vi var nog mest bara glada att befinna oss i klädaffärer igen. Sen unnade vi oss en riktig kvalités fika på McDonalds, så det är ju synd att klaga!
Efter någon timma där gav vi oss iväg för att hitta en vandringsled längs med floden som skulle ta oss till den botaniska trädgården. Alla vi frågade tyckte det var väldigt lustigt att ville ta oss dit, eftersom den låg minst en halvtimma bort om man gick. Det stämde inte alls med den beskrivningen vi fått, eftersom själva vandringsleden i sig skulle ta den tiden att promenera. Tillslut insåg vi att vi hade hoppat av vid fel köpcentrum och kommit till den botaniska trädgården direkt, som ligger i slutet av leden vi tänkt gå. Så istället för att gå längs med floden gick vi direkt till Palmetum Garden och fick se dess regnskogsområde och savann. Tror att vi har lyckats besöka nästintill alla botaniska trädgårdar i de städer vi varit i, och ändå blir man lika förundrad varje gång. Mängder av exotiska växter, som med den tropiska hettan var något alldeles utöver det vanliga vi sett längs med kusten.Vi ville ändå se lite av vad som fanns längs med floden (som vi strikt blivit förbjudna att ens överväga att bada i på grund av krokodilerna), och tur var väl det för när vi kommit ner till vattnet fick vi se mängder av sköldpaddor simma omkring. Emilia blev så exalterad att hon började mata dem med dina chips med kycklingssmak, och det verkade faktiskt som att de gillade det. Som ni kanske förstår blev vi fast där ett tag ("Emma, vad skulle sköldpaddor annars äta liksom?"), men vi hann med att se en fantastisk solnedgång över floden innan det var dags för oss att åka hemåt igen.

På lördag är det alltså dags för oss att åka ut till Magnetic Island där vi ska spendera natten. På ön finns massor av vilda koalor och vallaby som vi hoppas få se när vi går runt i naturreservatet.
Tills dess har jag ett städpass, ett restaurangpass, ett cykelpass och en nattmarknad kvar att avklara. Med tanke på att de här veckorna gått fortare är fortast så går det nog på ett litet kick.

Nästa uppdatering kan dröja lite, eftersom jag förmodligen inte kommer ha någon vidare internetanslutning de närmsta veckorna, men jag ska göra mitt bästa för att meddela att jag lever!

Ännu en novemberdag.

Men för mig suddas inte de fina färgerna ut i gråa nyanser. (Ja, det är en sångtext.) 

Förutom den här veckan, då regnperioden velat visa sig ett par månader för tidigt. Regn har mest betytt en sak för oss - sänghäng! Fast lite andra saker har vi också hunnit med.

I helgen jobbade jag både fredag och lördag på både bryggeriet och cykeltaxin. Jag lyckades med att inte spilla något på någon och fick massor av kunder med cykeln utan att behöva låtsas vara gravid. Det kändes så skönt att få ha en riktig toppenhelg efter en inte så toppen vecka :) 

Söndagen började lite knasigt. Kom hem från jobbet vid 6 och åt frukost med Emilia, som precis öppnat vandrarhemmet. Sen försökte jag få några timmars sömn innan jag började städa vid 9. Vaknade av att vår tyska kompis Romy står lutad över mig där jag ligger i sängen. "Emma, housekeeping?!" Det tog många förvirrade minuter innan jag kom på vart jag var, vad jag hette, vad Romy hade sagt  och lyckades komma upp ur sängen, få på mig kläder och börja jobba. Det här med för lite sömn vill min kropp helt enkelt inte samarbeta så bra med! 

Resten av dagen var sen fantastisk, så det fick väga upp den jobbiga morgonen. Emilia tog igen lite sömn medans jag tog det mest lungt på rummet, plockade med lite grejer och gjorde mig ordning för att åka med min vän Madeline till kyrkan. Jag har följt med på några gudstjänster och även lärjungaskola på måndagar nu de senaste veckorna. Det har gett mig så otroligt mycket, inte bara undervisningen utan även gänget med underbara människor som verkligen har inslutit mig i sin lilla familj med massor av kärlek. För min del har det sannerligen behövts, och det enda som fattats mig har varit Millan som tyvärr sitter fast på vandrarhemmet halva dygnen som nattmanager.

I söndags firade de kyrkoåret som gått med en riktig fest med massor av sång, musik, dop och glass i stora lass. De visade även upp en intervju med mig som vi filmade in på måndagen, där de frågade mig lite om mig själv, mitt vittnesbörd och hur jag hittade till dem. Knasigt att se och höra sig själv, men det  var visst väldigt uppskattat och jag fick möjligheten att prata med ännu fler medlemmar i församlingen, som alla önskade mig fortsatt lycka till på resan.

I måndags följde jag med Madeline till deras lärjungaskola som kallas "lifegroup". De följer just nu ett material som heter "kristendom som smittar av sig", vilket inte handlar om att sprida en sjukdom (som titeln kanske föreslår) utan hur man förklarar evangeliet på ett enkelt sätt, hur man ska behandla andra och hur man kan få dela sin upplevelse med Gud för sina vänner. De är ett härligt gäng 18-24åringar som träffas en gång i veckan för att diskutera och läsa bibeln tillsammans. Är så intressant och spännande att få höra andras historier och tankar! 

Efteråt hade jag med mig chokladbollar som alla snabbt mumsade i sig, och sedan lekte vi lekar som snabbt ballade ur. Jag fick lära dem samurajen (svårt att förklara här utan att visa rörelser) och en tvist på "kasta gris" där den som förlorade fick agera djuret i mitten av ringen. Att se en av grabbarna härma en delfin och sen även en dinosaurie fick oss alla att vika oss dubbelt av skratt på golvet. Fantastiskt med människor som verkligen vågar bjuda på dig.

Igår, onsdag, fick Emilia också möjligheten att träffa några av mina kompisar från Northreach (kyrkan). Vi fixade ihop en riktig tjejdag som självklart bestod av film, massor av godsaker och prat. Kan inte förstå hur man kan känna sig så oerhört lycklig över att faktiskt få befinna sig i ett riktigt hus, med vardagsrum och allt, igen efter månader på endast vandrarhem. Det betydde mycket och kändes behövligt för oss båda tror jag :) 

Nu väntar ännu en helg med jobb och kyrka! Glädjer mig åt tanken att det bara är en månad kvar till jul, och snart även dags för oss att ge oss ut på nya äventyr! 

Hoppas alla njuter av den första snön hemma, eller stekande hetta i andra delar av världen :) 

"Tänd ett ljus...

.. och låt det brinna."

Ja, så låter det i mina hörlurar just nu. Trots att det ständigt är +25 i luften och mestadels sol så ska jag och Emilia på vårt egna vis försöka få lite julstämning. Det är ju faktiskt bara 38 dagar kvar! Och ja, Sandra.. Jag saknar det faktum att du förmodligen har lyssnat på julmusik sen jag åkte i augusti och att jag inte är hemma och får ta del av det.

Men, innan vi får ledigt så ska vi jobba på här i Townsville i ytterligare tre veckor. De ser ungefär likadana ut för min del.

Alla dagar i veckan är jag fortfarande städhjälp på vandrarhemmet, eftersom lägenheten vi fick erbjudande om att flytta in i inte var speciellt lockande. Därför bestämde vi oss att stanna kvar på Civic Guest House där vi faktiskt trivs väldigt bra. Det har blivit det närmaste vi kan komma till att kalla "hem". De där tre timmarna mellan nio och tolv har nu det senaste även börjat gå vansinnigt fort, vilket jag tycker är väldigt skönt. Häromdagen fick vi tre nya städare i vårt fyramanna-team, vilket har gjort att vi har fått lära alla de rutiner som finns. Jag fick massor av beröm för att jag var en sån exemplarisk lärare till en av de nya tjejerna, och det var en skön skillnad eftersom jag i vanliga fall ofta får höra "Ehm, Emma. This has to be done again...".

Tisdagar, torsdagar, fredagar och lördagar kämpar jag på med min cykeltaxi. Den sista veckan har känts hopplös, då jag inte har haft en enda skjuts. Det gör att kvällarna känns sjukt ovärda, och jag har börjat fundera på varför jag ens går dit. Nu är det helg igen dock, så jag tänker inte kasta in handduken än.
Som tur är har jag alltid hur roligt som helst med mina jobbarkompisar. Vår chef är en 50-årig, galen, tjejtjusare och spännis som alltid får oss att skratta. Hans nyaste snilleblixt är att jag ska ha en cykelhjälm under tröjan så jag ser gravid ut. Detta tror han kommer göra susen, och att kunderna kommer känna sånt medlidande att de helt enkelt bara inte kan gå förbi utan att känna sig tvungna till att åka med. Vet inte om jag tycker denna idé är fullt lika briljant.

På bryggeriet har jag också börjat få lite fler pass, och det tycker jag är jätte roligt! De sista gångerna har jag jobbat i restaurang-baren, och fått lära mig hur man ger ölen det perfekta skumhuvudet, blandar olika läskedrycker och annat drickbart. Ikväll ska jag få lära mig att ta upp beställningar, knappa in dem på den komplicerade kassaapparaten och sen servera dem med klass. Vi får hålla tummarna för att de inte hamnar i någon välklädd herres knä eller går i tusen bitar på golvet. Det vore dock så typiskt mig. Emilia och jag skrattar numera varje dag åt att jag spiller mat på mig, varje gång vi äter dessutom. (Det hör väl egentligen inte hit, men det kanske ger någon ett gott skratt.)

Som jag har nämnt tidigare så ska jag och mitt fenomenala resesällskap snart iväg på fler äventyr. Det första blir den sjunde december då vi ska besöka Magnetic Island, som ligger på synligt avstånd härifrån. Man tar färjan över, sen ska vi med antingen bil eller vespor ta oss runt ön, förhoppningsvis se någon vallaby och koala, och sen sova i mysiga bungalows.

Någon dag senare ska vi sen ta bussen ner till Airlie Beach, där vår båt ut till Whitsunday Islands avgår ifrån. Här är lite bilder på de vi ska åka med:

Att få se Australiens finaste strand (Whitehaven Beach), äta massor av god mat, titta på bio ombord och bara njuta av fantastisk snorkling och sola kommer inte bli fy skam. Är så otroligt taggad!

Och så till något helt annat.. Igår var det den 15 november, min bästa väns 10-årsdag. Min familj var mig lite extra saknad då, och att få fira sin lillebror med något mer än ett vykort hade jag gjort vad som helst för att få göra. Tack och lov så finns ju tekniken och skype så att jag ändå lyckades vara med på ett litet hörn.

Med tanke på hur fort tiden går så är ju sanningen dock den att det faktiskt inte dröjer så länge innan jag är hemma igen, så fram tills dess ska jag bara njuta av det faktum att vi är på en super-mega-frän resa på andra sidan jordklotet.

 "...det är samma himmel, det är samma hav, och stjärnan som jag såg."

Glömde det viktigaste.

I all hast glömde jag ju berätta om en himla rolig grej som hände i helgen.

Det sista veckorna har jag tyckt att allt har varit oerhört tungt. Jag har känt mig vilsen i mig själv, funderat över varför jag någonsin åkte hemifrån och känt som att någonting har fattats. Min mor som är så vis har ju såklart uppmuntrat mig till att försöka hitta en kyrka att gå till, men det har också känts jobbigt och inte riktigt passat med mina tider. Hur som helst, för två veckor sen bad jag Sandra att speciellt hjälpa mig att be att jag ska få hitta en kyrka här i Townsville, och sen glömde jag bort det lika fort igen.

I lördags när jag jobbade med cykeltaxin kom ett gäng ungdomar fram till oss och ville åka en runda runt stan. Vi flinade lite och tänkte att det blir lätta pengar, och så åkte vi iväg. Jag fick två grabbar med mig som började fråga lite om mitt liv och vad jag gjorde här. Det är så roligt hur man direkt kan känna av att en människa har den där kärleken inom sig - en tro på Gud. Det märks på attityden, språket och hur omtänksamma de är.
Det visade sig att de var en tonårsgrupp som var ute på outreach och delade ut vatten till uttorkade festare. Deras ungdomspastor var också med dem ute och jag fick massor av varma inbjudningar till att komma på deras gudstjänster och bibelstudier. Sen fick de även ge mig förbön, mitt på gatan bland mycket berusade människor, och det var så skönt. Min kompis Camilla, som också cyklar, fick även hon förbön och blev väldigt berörd och nyfiken, så vi får väll se om hon är sugen att hänga med mig på söndag!

Kunde inte låta bli att tänka "undrar om det hade varit uppskattat om KoLaMyRa delade ut vattenflaskor i Vetlanda på helgerna?". Det kanske vore något :)

God works in mysterious ways. Och tack och lov för det!

Dammråttor och damer i tjusiga hattar.

Livet rullar på i en alldeles för snabb takt, och en vecka försvinner verkligen bara framför en. En hel del lyckas man på något sätt ändå få gjort.

Denna veckan har bestått av jobb, strandhäng, ösregn och en hästtävling. Ska försöka ta det i lite ordning också.

I onsdags hade jag mitt provjobb på Townsvilles bryggeri, och jag lyckades med att inte krossa ett enda glas. Spillde inte ens lite grann, utan måste säga att jag klarade mig alldeles utmärkt. Det tror jag att chefen också tyckte med tanke på att jag är numera är tillfälligt anställd. Hoppas verkligen att jag ska hinna få några skift medans vi är kvar här.

På torsdagen var det dags att testa på att trampa lite taxi igen, och denna gång blev inga stolpar påkörda. Den kvällen var det även halloween, så det blev många skratt åt folk i urlöjliga kostymer. Vid ett tillfälle hade jag två vuxna syskon iklädda skelett-kostymer som var ute med sin mamma, utklädd till Dracula. Alltid lika roligt att försöka övertyga folk om att jag varken är från Kanada eller Ryssland. Några fler episka kostymer var ett gäng zombies, där en tjej hade gjort ett oerhört bra jobb med sminkningarna - stora rivmärken i ansikten och på armar och galna ögon. Önskar jag hade haft kamera med mig, men ni får försöka gissa lite hur de såg ut istället. Kom hem vid tre tiden och lyckades få ett par timmars sömn innan det var dags att gå upp på fredagen för att som vanligt jobba mina tre städtimmar på vandrarhemmet.

Efter jobbet på fredagen gick jag och Emilia ner till stranden och njöt. Man glömmer lätt bort hur nära vi har det till havet, och det faktum att det faktiskt är helt okej att bara ligga och njuta en hel eftermiddag, och inte göra någonting annat, om man känner för det. På vägen hem köpte vi gelato-glass och satte oss vid hamnen en stund. Vi lagade för första gången spagetti och köttfärssås på kvällen (sandra, din kommer alltid vara godast), så dagen kändes helt perfekt fram tills det var dags att sätta på sig träningsskorna för ytterligare ett taxipass. Försöker intala mig själv att det är bättre än att inte ha något jobb alls, men det blev nästintill omöjligt att överhuvudtaget försöka förstå varför jag inte låg i sängen istället när världens storm drog in över staden runt klockan 12. Det åskade, regnade och blixtrade hejvilt, och jag och några andra cyklare blev fast under ett tak i över en timma, eftersom att musikanläggningarna på våra cyklar inte fick bli blöta. När det lugnat ner sig lite var det bara till att hoppa upp och trampa allt vi hade för att komma till parkeringshuset. Tror inte en enda del på hela kroppen var torr när vi kom fram, och det kändes som att man hade duschat med både skor och kläder på. Som tur var erbjöd sig en kompis mig skjuts hem till vandrarhemmet som ligger en bra bit bort från parkeringsplatsen, så jag slapp gå hem och bli ännu blötare. Inte ett fenomenalt bra avslut på en annars kanonbra dag.
Väl hemma hade Emilia precis lyckats somna efter att ha kämpat med vattenpumpen som inte gjorde sitt jobb. Vatten kan sannerligen ställa till med mycket besvär!

Lördagen var oerhört seg, efter flera dagar i rad med dålig sömn. Efter städningen blev det därför bara en lugn dag i sängen för både min och Emilias del. Vi lagade sjömansbiffar och ris till kvällsmat och sen var det dags för kvällens träningspass igen. Denna kväll blev inte heller så bra som jag hade hoppats. Cyklade alldeles för långa avstånd, tjänade alldeles för lite (har dålig koll på vad man ska ta ut för priser än) och jobbade alldeles för sent. Att komma hem klockan sex, sova i 40 minuter för att sen städa var galet jobbigt. Försökte ta igen det på bästa sätt genom att sova hela söndagen, och sen på måndagen var ju kroppen nästan helt återställd. Det kommer förmodligen bli många av dessa helger, så jag får helt enkelt bita ihop och se fram emot de saker jag kommer kunna göra när jag är färdig med detta.

Igår jobbade jag och Emilia tillsammans på ett event för massa rika människor i tjusiga kläder och hattar. Det var nämligen Melbourne Cup, som visat sig vara en mindre folkfest här, då alla vill se hästar springa på en bana. Själv har jag väldigt svårt att förstå varför man vill lägga flera tusentals dollar på att satsa på en häst sannolikhet att vinna. Förstår det inte alls. Det var många matglada och törstiga gäster i alla fall vilket gav oss en chans att tjäna några slantar, så för den skull var det ju bra.

Idag har vi även börjat planera in alla de aktiviteter vi ska göra innan familjen Hallberg kommer på besök, fått erbjudande om att flytta till en lägenhet de sista veckorna här och fått nya lakan i sängarna. Uppdatering på det får bli i nästa inlägg.

Oktober börjar redan ta slut.

Jag och Emilia blev lika förvånade båda två när vi insåg vilket datum det var idag. Jisses, det är närmare 3 månader sen vi lämnade Sverige, och en månad sen vi kom till Australien. Helt galet!

Den sista veckan har vi kommit till rätta här i Townsville och letat jobb på alla möjliga ställen. Turen har verkligen varit på vår sida, och nu har vi båda två hittat lite inkomstkällor! För min del har det varit en oerhörd lättnad eftersom det har blivit lite väl tomt på kontot, men att ha fått möjligheten att uppleva så mycket som vi har gjort ångrar jag absolut inte alls!

Emilia hittade jobb först, och är numera, förutom nattchef på boendet, servitris på en mysig restaurang vid stranden. Att få ihop sömntimmarna är inte alltid det lättaste, men vi gör så gott vi kan för att hålla humöret uppe. Och sen sover vi oftast hela tiden på vår lediga tid. Haha.

Jag hittade ett lite mer oglamoröst jobb som "pedicab driver" och hade mitt första pass igårkväll. På dagarna är jag som sagt hushållerska (som det så fint heter) på vandrarhemmet, men det har blivit ganska rastlösa eftermiddagar, även fast stranden alltid är ett alternativ. Så som pedicab, eller cykeltaxi kanske låter bättre, jobbar man nattetid och skjutsar runt folk från olika hotell/vandrarhem till uteställen, restauranger, kasinot eller hem igen. I vanliga fall får vi jobba, tisdagar, fredagar och lördagar, men också dom dagar det händer något speciellt i stan. Det blir oftast sena nätter, och att komma hem vid 3 i natt för att gå upp vid 8 var inte något att rekommendera. Sen att jag totalkvaddade min cykel på första dagen gjorde det inte lättare att försöka slappna av (inga kunder eller jag blev som tur var skadade).

Jag har även fått erbjudandet att få provjobba på en restaurang/bar i dag för att kunna hjälpa till på några kommande evenemang och dagar det behövs extra hjälp. Ska bli så roligt, men det är också lite pirrigt. Var på frälsningsarmén och köpte svarta arbetsbyxor nyss, så nu hoppas jag inget ska gå fel. Får uppdatera senare om hur det har gått.

Nu ska jag ta en välbehövd tupplur innan det är dags att tjäna lite pengar. Många kramar till er alla!

Det stora blå och nya äventyr.

Igår var det dags för min och Emilias första dagsutflykt, och det blev till det stora barriärrevet. Vi startade dagen med lite frukost på vandrarhemmet och sen gick vi mot hamnen. Försökte gå ombord på båten (Passions of Paradise - rekomenderas strarkt) utan att ha löst in våra biljetter men det gick inte så värst bra. Efter att vi gått tillbaka till terminalen och fått våra passagerarkort fick vi ju som tur var ändå hänga med.
Det var en ganska skumpig åkttur, men vi och vår svenska vän Olivia njöt av solen ute på däck tills vi kom fram till första stoppet - Michealmas Cay. Innan dess hade vi fått lite instruktioner för hur vi skulle dyka och använda utrustningen. Jag har aldrig dykt med syrgas innan, så det var grymt spännande. Tummen upp betyder inte "bra" utan "upp", och sen fick vi lära oss hur man tecknade "jag har problem med att en haj äter upp mitt ben". Fruktansvärt rolig personal!
Väl nere i vattnet fick jag först lite panik, men när man fick se allt det vackra där nere var det lätt att slappna av och bara njuta. Vi fick bland annat se koraller, nemofiskar, sköldpaddor och alla möjliga andra slags färgglada fiskar. Tyvärr var vattnet ganska grumligt på grund av att det regnat mycket de sista dagarna, men det var så mäktigt i alla fall. Efter dykningen fick vi tid att snorkla lite också.
När vi var klara där var det dags för dagens höjdpunkt - lunchbuffén. Det är lite tragiskt faktiskt för de senaste dagarna då vi pratat om denna resan har nog maten varit det vi pratat mest om. Vad kan man säga, vi älskar att äta! Det bjöds på räkor, frukt i mängder, massor av olika sallader med pasta och ris och bröd. Så gott!
Efter maten åkte vi vidare till nästa stopp - Paradise reef. Fick ännu mer tid att snorkla runt och titta på livet under vattnet och så passade vi även på att ta massor av oerhört graciösa undervattensbilder. Dagen i helhet var verkligen fantastisk. Nu är jag mer sugen än någonsin på att ta ett dykarcertifikat!

Idag var det dags för oss att säga hejdå till Cairns, ta med våra överpackade ryggsäckar och ta bussen till vårt hem för de åtminstone 3 kommande veckorna - Townsville. Första intrycket har varit mysigt! Det finns en stor park nere vid hamnen och en 2,5 km lång strand, vackra vandringsleder och så bor vi på ett vandrarhem med personal som välkomnade oss med kramar. Tack vare min välorganiserade resepartner har vi även redan jobb för att få bo gratis. Emilia har numera titeln som natt manager (vilket ger oss ett privat 2-bäddsrum. woopwoop) och jag fortsätter att städa och bädda sängar. Helt okej ändå!
Imorgon ska vi fixa med bankkonton och se om någon vill anställa två trevliga och glada tjejer! Önska oss lycka till :)

Sommar, sol och as-stor pool!

Kan inte fatta att det redan har gått över två veckor sen vi lämnade Nya Zeeland. Vi har verkligen kommit till rätta här i Cairns, som ligger i norra Australien, men på tisdag är det dags för vår första flytt. Innan dess kanske jag borde uppdatera om vad vi gjort hitintills. (Och meddela att jag faktiskt är vid liv!)

Anledningen till att jag har väntat med att skriva är för att jag har väntat på att något extraordinärt ska hända, men livet som arbetslös backpacker är enformigt och rätt händelselöst. Våra dagar ser i stort sett likadana ut.

De första dagarna vi kom hit bodde vi på Nomads Hostel, och fick erbjudandet att stanna och jobba för gratis boende i en månad hos dem. Efter att ha bott i ett smutsigt, fläckigt och trångt rum i två deprimerande dagar bestämde vi oss för att jobba på ett annat (mycket trevligare) vandrarhem i två veckor istället och sen åka vidare. Jag fick bädda-säng-uppdraget, och Emilia fick det supervidriga köket att ansvara för. Det jag gör är i stort sett  knacka på rummen, säga "housekeeping" med den vänligaste rösten jag har, bädda så många sängar som är lediga, och sen gå vidare till nästa rum. Ändå lyckas jag och min bäddar-kompis vara de mest avskydda personerna, eftersom de flesta inte verkar uppskatta att bli väckta vid 10 efter en sen kväll ute. Det är inte så glamoröst jobb, men gratis boende sparar in mycket pengar som annars rullar lite för snabbt.

Så våra dagar har lyckats få liknande rutiner. Vi går upp och äter frukost, och jobbar sen två timmar mellan 10-12. Efter jobbet brukar vi käka lite lunch innan vi lägger oss vid den stora lagunen, som ligger precis utanför vårt hostel, de dagar vädret tillåter (vilket är i princip alla). På kvällarna har vi lyckats få in en del träning också innan vi äter kvällsmat. Alla boende får erbjudandet att äta på en irlänsk pub varje kväll, där man kan välja på massor av goda rätter och något att dricka för 40 :-. Lite bekväma som vi blivit har de flesta kvällar spenderats där, och stek med mos och grönsaker har smakat oerhört gott så länge det varade. Nu de sista dagarna har vi insett att vi borde lära oss laga vår egen mat och det har fungerat förvånandsvärt bra.

Förutom att äta (som detta inlägget visst fick handla om) så har vi bokat massa spännande aktiviteter som vi ska göra de närmaste månaderna. Det första blir på måndag då vi ska på en heldag till barriärreven för att se massa fina fiskar, och förhoppningsvis inte bli uppätna av hajar. De andra grejerna får jag berätta mer om vid något annat tillfälle.

På tisdag åker vi alltså vidare, till Townsville, där vi hoppas hitta jobb så vi kan stanna tills december. Någon b-plan har vi inte riktigt än, så vi hoppas på att det ska lösa sig smidigt och bra. Naiva kanske, men att vara lite spontan är faktiskt ganska spännande. Hitintills har vi klarat oss bara bra!

Nu är det snart sommar!

Det är alltså redan den 29e september.. Helt galet vad tiden går fort när man har roligt. Och roligt det har vi, verkligen ungefär hela tiden.

Sist jag skrev var dagen innan vi åkte till Milford Sound så jag kan ju börja berätta lite om det. Egentligen var det inte planerat att vi skulle dit, men vad gör man inte när ens resekamrat vinner en gratisresa till denna vackra plats genom att dansa lite på en bar. Jag får helt enkelt också börja lära mig att svinga på höfterna kanske! Hur som helst, tidigt på fredagen gick vi upp och sov sen mestadels av bussresan till fjordarna. På vägen stannade vi vid "Mirror Lake" och några andra fina platser, men jag och Emilia såg mest bara gråa moln och regn. Lite utav en besvikelse faktiskt. Väl ute på fjorden med båt fick vi se enorma vattenfall och några sälar, så det fick kompensera för det dåliga vädret (som enligt nyzeeländarna nästan är bättre än soligt väder för att se de vackra landskapen). På kvällen var det några av våra nya vänners sista kväll tillsammans med den stora gruppen så vi tog vara på varje minut och hade en trevlig kväll med mycket skratt och dans. Det var inte ovanligt att vi kom i säng kl. 3-4 under vår vistelse i Queenstown, men jag får nog hålla med alla andras resonemang, "man lever bara en gång, och sova kan man göra när man är gammal."
Helgen var sen ganska lugn, och på måndag morgon åkte vi vidare till Christchurch, som också numera är känt som "spökstaden" på grund av alla de jordbävningar som drabbat staden. Ständigt är uppbyggnadsarbetet igång och de har bland annat försökt reparera katedralen med pappkartong och byggt ett köpcenter i stora containers. Tyvärr kom vi fram ganska sent och skulle åka tidigt dagen efter, så vi fick inte se så mycket av allt det vi hade hört talas om. Vistelsen här vad kort men himla bra; vi fick äta oss mätta, duscha oss fräscha och lägga oss i varma mjuka sängar. Kanske egentligen ganska små saker som man nuförtiden blir alldeles överlycklig av!
Tisdagens bussfärd tog oss vidare till Kiakoura, en liten, mysig stad på östkusten. Innan vi åkte fick vi säga hejdå till större delen av vår grupp som valde att stanna i Christchurch. Det blev många kramar och lite tårar, för även fast vi bara rest ihop i 3 veckor har man på något sätt fått något fint band till de flesta. Lite sorgligt.
I Kiakoura checkade vi in och värmde upp oss på rummet innan vi gav oss ut på en promenad för att ta oss till sälkolonin, som enligt vår chaufför bara skulle ligga runt udden. Han ljög.
Ungefär en timme efter vi börjat gå kom vi fram och fick se ett gäng trötta tjockisar ligga bland klippor och stenar. Sälar är verkligen feta, och verkade helt ointresserade av alla de människor som försökte ta sig så nära som möjligt för att ta de perfekta korten. (Det vill säga mig, Emilia och ett stort gäng asiater.) Hemvägen var tung och vi övervägde flera gånger att räcka ut tummen, men vi kämpade på hela vägen. Kvällen bjöd på kinamat och film-maraton bestående av "Scary Movie 1 & 2" och "Ace Ventura". Sämre filmer får man nog leta efter!
Onsdagen gav oss en hyfsad sovmorgon innan vi gav oss av mot Picton, där vi senare tog färjan över till nordön och Wellington. För att fördriva den 5 h långa, och stormiga, båtturen kollade vi på film och vilade så gott vi kunde med alla de sjösjuka passagerarna som förtvivlat sprang fram och tillbaka till toaletterna. Behöver kanske inte berätta så mycket mer om det, för det var inte så trevligt. Väl framme var vi bara en kvart från vandrarhemmet, där vi sen bara checkade vi in, vände, och gick ut och åt indiskt. Efter en riktig kalasmåltid sov vi gott.
Torsdagen och fredagen spenderade vi sen i huvudstaden och hade förvånansvärt fint väder för att vara "den blåsiga staden". Vi tog oss bland annat tid till att gå runt på Te Papa (nationalmuseet) och åka upp till den botaniska trädgården. Hade ett par trevliga dagar, men måste nog ändå säga att jag föredrar de mysiga småstäderna framför storstäder.
Igår var det dags för buss igen, och nu befinner vi oss i Taupo igen som vi stannade i på väg ner till sydön. Här ska vi mest bara samla energi till de sista dagarna i vinter innan vi flyger vidare mot nya äventyr i Australien. Och jag ska visst sluta vara tonåring också, så vi får se vad för bus Emilia ställer till med (jag tycker väldigt mycket om pannkakor och tårta, winkwink!!) Här kommer lite blandade bilder på smått och gott.

Milford Sound

Mt. Cook

Christchurch

Kaikoura

Wellington

Te Papa

Botaniska trädgården