När poletten trillar ner.

Senaste veckan har jag varit trött, eller det är en underdrift för jag har varit helt slut. Det kanske dels beror på att jag dricker för dåligt i värmen, men mest som jag förstår beror det på att jag har massor av ensamtid. Vet inte ifall det är bara jag, men när jag är ensam för länge så kan jag helt plötsligt börja tänka på den där gången jag sa det där till någon, eller gjorde det där som jag verkligen inte borde ha gjort. Minnen som bär med sig skuld, ilska, tårar och ibland också skratt. Det blir liksom som att känna alla känslor - samtidigt. Att känna saker som man försökt glömma, eller glömt bort att man hade känt, är utmattande, mina vänner.

Men, tack och lov, kom jag över en himla bra text. Den handlar om att bli skapad på nytt. Att man kan lämna allt det som har varit, allt man skäms för, allt man är arg på sig själv för, bakom sig och börja om på nytt. Det betyder absolut inte att försöka sopa saker under mattan, utan att faktiskt kunna få ett annat perspektiv på det som hänt och kunna gå vidare från det, och oftast även starkare än innan.

Tänk vad självklart saker kan bli, när man sitter på en strand, lyssnar på havsvågorna som slår mot klipporna och poletten till slut trillar ner. Då är det bara till att luta sig tillbaka, känna sanden mellan tårna och njuta av stunden som är just nu.

"Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit."

You don't get if you don't ask.

Senaste veckan här i Australien har kommit med så otroligt mycket kärlek, glädje, tacksamhet och kul att jag inte vet vart jag ska ta vägen ungefär!

Att åka iväg till Rainbow Beach med hela gänget var behövligt och supernice. Visserligen stod jag mest i köket, men jag älskade varje stund av det! Jag älskar att kunna vara till hjälp för 30 elever som ger ett år av sina liv för att lära sig bibeln utan och innan. Jag älskar att kunna hjälpa Tiffany som är mamma till två små vildar och jobbar så hårt att jag förundras över hur hon orkar med allt. Jag älskar att kunna ge av det lilla jag har och se hur det kan glädja så många andra.
Vi hade tre sköna dagar med sol, bad, beachvolley, underbart god mat och härligt häng. Nu är vi tillbaka i Mountain Creek, och att kunna lägga sig i sin egen säng och ärligt kunna säga "home, sweet home" är en obeskrivligt rogivande känsla. För det är något jag verkligen har fått här på solskenskusten - en plats att kalla hem.

Något man snabbt lär sig på YWAM är att inte oroa sig över saker som man själv inte har makt över. Som att hitta ett jobb, få ihop pengar till att kunna fullfölja sin planerade resa, känna sig som en i gänget, och ett syfte med varför man är där man är. Istället uppmuntras man till att bara fråga om svar hos Gud. Helt plötsligt har man ett transportmedel till den där superfina restaurangen 12 km bort, modet och tilliten att fråga sin fantastiska församling hemma om hjälp, en vän som gör allt för att trösta, uppmuntra och få med mig på alla möjliga grejer och dagliga kommentarer så som "Emma, vi vet inte hur vi hade klarat detta utan dig" och "Tack för allt du gör". På dagens lektion lärde de sig om att man inte får om man inte frågar, men när vi ber så ska vi få - och det i överflöd.

Jag är så sjukt taggad på vad den här veckan kommer bjuda på för spännande grejer. För något jag har märkt är att ett liv där Gud finns med är aldrig stilla eller tråkigt! 
-   -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  -  - 
This week in the land of Oz have been so full of love, joy, greatfulness and fun that I thought I might burst!

Going away with the whole crew to Rainbow Beach was truly needed and really nice. Although I spent a lot of the time in the kitchen I loved every minute of it! I love that I can serve the students that put this year aside to get to know His word better. I love beeing to help for Tiff that already has chores with her kids and YWAM up to her ears. I love the fact that the small things I do can be a blessing for others.
We had three sweet, sunny days with swimming, volleyball, incredibly good food and fine socializing. (That's probably not at all what it's called) Now we're back in Mountain Creek, and being able to lay down in your own bed and honestly say "home, sweet home" is a indescribably peaceful feeling. Because that is something Sunshine Coast really have provided - a place I truly can call home.

Something you learn fast at YWAM is to not worry about stuff that is out of your power. Like finding a job, collect enough money to finish your trip, feel like you belong and have a purpose being where you are. Instead you are just encouraged to ask for answers from The Lord. All of a sudden there is a scooter for you to use to that fancy restaurant, the courage and confindence to ask your church back home for support, that friend that would do anything to comfort, hearten and make sure you are included, and daily comments such as "Thank you for all that you do". In today's lecture they learnt about that you won't get if you do not ask, but if you pray you shall recieve - and in abundant.

I am so excited for what this week will bring. If there is something I have noticed it is that a life where God is present will never be silent or boring.

Februarisommar.

Dagarna rullar på snabbt när man njuter av vackert väder, galna poolvolleyboll-matcher, trevligt sällskap och en rätt ball Gud.

Egentligen har inte så värst mycket hänt sen sist jag skrev. Det står ganska still på jobbfronten, jag bakar himla mycket och lär mig massor av nytt varje dag.

Den kommande helgen ska vi alla åka på en liten semester till Rainbow Beach. Det kunde inte komma mer lägligt då alla killar och tjejer börjar bli trötta på sina veckor med 60 timmars intensivt plugg. Att se dem läsa och studera hela dagarna gör mig oerhört sugen på att göra skolan själv. Det låter kanske motsägande, men den möjligheten de har att få lära sig mer om tron och gräva djupare i Ordet tycker jag är fantastisk.

Jag skulle faktiskt kunna berätta om en grej som hände igår. Den nya gruppen med DTS (lärljungaskolan) kom hit och vi hade en spännande morgon tillsammans. För att bryta isen fick alla representera sitt land genom att demonstrera sin nationalsport med charader. Jag, som visst är den enda svensken på basen, ställde mig och började skjuta luftpuckar med min fantasi hockeyklubba. Alla började förstås skratta när chefen berättade att Sveriges nationalsport är kajakpaddling. Något generad fick jag tyst sätta mig ner, helt i onödan upptäckte jag precis nu! Var tvungen att kolla om det verkligen stämde, och våra nationalsporter är bland annat längskidåkning, hockey och fotboll. Ja, det var kanske egentligen helt onödig fakta.

Hoppas alla verkligen njuter utav februari - vare sig det är i minusgrader eller i sommarväder!

Att ha hjärtat på två platser.

Nu har det gått ytterligare någon vecka här på solskenskusten, och jag njuter maximalt. Veckorna är väldigt lugna och ser ganska lika ut. Jag följer med till lektionerna måndagar, onsdagar och fredagar där jag fixar lite förmiddagsfika. Alla dagar förbereder jag luncherna, och på helgerna är jag helt ledig att göra vad jag vill.

Förra veckan försökte jag verkligen ta tag i det här med att fixa jobb, men efter flera dagar utan framgång började det kännas tungt. (Ja, så kort tålamod har jag) Istället för att gå runt till restauranger och caféer bestämde jag mig för att lägga upp en annons på gumtree, Australiens motsvarighet till blocket skulle man kunna säga. Efter bara en dag hade jag fått två jobbförfrågningar. Den ena var som underhållare på en vuxen telefonlinje, vilket inte var speciellt svårt att tacka nej till, och den andra var som servitris på en otroligt fin finrestaurang. I lördags hade jag ett skift för att testa på hur det gick, och redan i söndags fick jag jobba mitt första lunchpass. Stället är supermysigt och trevligare personal får man leta efter! Att det ligger vid slutet av en vandringsled genom en regnskog gör det ännu mer fantastiskt. Jag gillar det verkligen, enda felet är att det ligger 12 km från där jag bor, och jag har bara mina ben som transportmedel. Visserligen har jag oerhört generösa vänner som låter mig låna cykel och moped då det går, men när jag inte blir lovad långa pass känns det som en ovärd resa att ta sig dit och sen hem. Jag jobbar fortfarande kvar, men letandet efter något närmare får fortsätta!

Den sista veckan har kommit med mycket blandande känslor. Jag har haft så roliga dagar här med underbara människor, men nätterna är fulla av drömmar med återseendet av alla hemifrån. Att få krama lillebror, boxas lite med pappa, dricka te eller dansa zumba med mamma.. Snacka tjejstrunt med mina brudar.. Allt det där som man egentligen bara tar för givet ibland. Istället för att tänka för mycket på det försöker jag inse vilken oerhörd möjlighet jag haft, och har, att ha fått se så mycket platser och träffat härliga vänner. (Och så skypar jag en del med min bästa syster som alltid vet hur hon ska göra mig glad) Och det sjuka är att det idag bara är 100 dagar tills jag åker hem! Nedräkningen kan börja, och under tiden ska jag ta vara på varenda liten stund :)

Vattenfall på väg till jobbet

Restaurang Harry's

Världens finaste lillebror

Min älskade familj. Jag saknar er!